På tal om saknad så någonting jag verkligen saknar är att ha en medryttare. Någon som hänger med ut i terrängen, hjälper en med ban bygge och hinder höjning inför hopp träningar, nån som finns där i stallet med dej att prata med, umgås med. Enda sen jag flyttade hem hästarna till gården så har jag varit rätt så ensam. Visst red det några flickor i grannstallet men plötsligt svalnade deras intresse och nu finns det ingen. Jag är ensam i stallet dag ut och dag in. Mamma red en tid hon oxå men har inte varit upp på hästryggen på ett år nu. Dom flesta dagarna har jag inget emot att va för mej själv där. Tycker om att ensam ha hand om träningen för dem o själv få bestämma allt. Men endel dagar så vill jag bara kunna ringa ett telefon samtal och ha någån "häst galen brud" där med mej. Inte bara för att slippa rida ensam men oxå för att kunna sitta på höbalen och prata häst medans timmarna flyger förbi. Att ha hästarna i ett stort stall är inte något ja saknar, tror dom oxå trivs bättre såhär. Men gemenskapen och alla kompisar saknar jag.
Hade min kusin/bästa vän som medryttare i cirka ett år och det var underbart. Men hon flyttade från orten och sen dess har jag varit ensam. Inte ens försökt hitta någon annan för tror inte jag skulle hitta någon så bra igen. Plus att för att jag har varit så mycket ensam och är van att göra allt själv så har jag tillika väldigt svårt att bara "ge" bort en del av mina hästar sådär.
Kanske jag bara borde söka efter en medryttare... Men drar mej från att göra det... Vet inte varför.
Äh nu ska ja sova så ja orkar jobba imorron.
Gonatt
ANNA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar